Bärenlohn ... h) Schwedisch

Egoismens lön

eller

Hur björnen kände till dvärgarnas sätt och hur han tackade dem

 

En gång för länge sen levde en dvärgfamilj lyckliga och nöjda i Undrens skog vid foten av Kristallberget. En dag uppenbarade sig en skadad björn i deras skog. De små dvärgarna var väldigt rädda för den jättestora björnen, men snart märkte de, att björnen var alltför svag för att kunna göra dem illa. Tvekande vågade de närma sig björnen. Snart stod de helt nära i ring och frågade hur de skulle kunna hjälpa till. Björnen morrade och brummade, därför att den var arg på sig själv för att den var så hjälplös. Jägaren hade skadat den allvarligt, och varje rörelse gjorde ont i det stora såret som inte ville läka. "Jag är alltför svag för att kunna jaga", grymtade björnen. "Om jag inte snart får något att äta dör jag i svält". Dvärgarna diskuterade med varandra och lovade björnen att hämta någonting att äta. Två små dvärgar metade och hämtade fisk åt björnen, andra plockade bär och frukter och några gick till skogs för att jaga hare, hermelin och andra små djur. Men björnen var väldigt stor och mycket hungrig, och dvärgarna var mycket små. Snart hade de inte tid att göra annat än att jaga och samla mat åt björnen.

 

Sen urminnes tider var dvärgarna väktare för Jordnötbusken, som vart tionde år gav en skörd med gyllene jordnötter. Nötternas trollkraft var så stor, att om man åt en nöt så blev man frisk och fick tillbaks sin livskraft. En sådan nöt ville dvärgarna ändå inte ge åt björnen, därför att de var rädda för dens storlek och kraft, då de kunde råka illa ut och bli uppätna. Dessutom var de snåla. De var rädda att nötterna skulle ta slut, så att de inte skulle ha tillräckligt med nötter för sig själva tills nästa skörd.

 

Snart tröttnade dvärgarna på att sköta om björnen. Såret läkte inte och björnen var alltjämt för svag för att jaga själv. En efter en vägrade dvärgarna att hjälpa björnen. "Varför måste den komma just till oss?" frågade de klagande: "Ack, om vi ändå inte hade stött på den!" På kvällen, efter en lång arbetsam dag, träffades de vid foten av Kristallberget för ett rådslag. Majoriteten av dvärgarna ville lämna björnen åt sitt öde, och så fick dvärgarnas ledare i uppdrag att framföra deras beslut till björnen. De ville att björnen skulle fortsätta sin vandring tills den hittade någon annan som kunde hjälpa den. När björnen hörde detta, blev den rasande. Den reste sig och röt öronbedövande in mot skogen. Samtidigt som björnen röt förvandlades den till en trollkarl, härskaren i Undrens skog. Dvärgarna hade hört talas om honom, men ingen av dvärgarna hade tidigare sett honom. "Det är alltså sant vad jag hört talas om er!", skrek trollkarlen. "Ni är rädda, klemiga och själviska. En endaste guldnöt skulle ha sparat er besväret att i veckotal sköta om björnen. Som tack för era mödor vill jag binda er till nötterna för eviga tider. Härefter måste ni vila från ert arbete och sova så länge bland nötterna, tills ni får ett tillfälle att hjälpa någon med nötternas trollkraft. När ni fullföljt detta, upphör min förtrollning. "För att ni ska ha möjlighet att ge Guldnötter åt någon som behöver dem, kan ni vart tionde år, under den tid som nymånen står på himlavalvet, lämna nötterna." Trollkarlen hann knappt säga sin spådom, före dvärgfamiljen försvann in bland Guldnötterna. Till denna dag har de inte lyckats att frigöra sig. Så länge som deras sovande form syns i jordnötterna är Trollkarlens spådom i kraft.

 

 

Übersetzung: Anders Björklund

 

 

 

 

 line125rot

 

 

Für die Übersetzung danke ich Herrn Anders Björklund, der über einen Umweg zu dieser Aufgabe kam. Ich freue mich, dass er die Übersetzung übernommen hat, damit das Projekt unterstützt und uns die schwedische Sprache etwas näher bringt. Herzlichen Dank für die Zeit die dieser Aufgabe gewidmete wurde.

 

Flower4You